Och grattis mamma och pappa, avgudar er så mycket som orkat hålla ihop som gifta i 18 år.

Många frågar om jag lagt den där eviga träningen jag tjatade om för senast 7 månader sen, mitt svar: nej. 
jag har inte glömt bort det, jag har inte slutat bry mig för det är då det blir som innan. Även om jag inte tränat på ganska länge har jag ändå lyckats få in så mycket vardaglig motion och jag tänker oftast på vad jag äter. Så är det. Vågen står endast på något extra kilo sen min viktnedgång, och det gör inget för det har satt sig på helt rätt ställen. Men jag känner att det börjar bli dags nu att dra igång igen med löpning, en deal som jag och killen också har. Saknar att ha kondisen till att kunna springa 5km varannan dag utan att vila. Nu vet ni!

Jag har i tre kvällar i rad åkt hem för att sova ensam, det är inte så att jag klagar, bara att jag fortfarande är ovan även om det varit så självklart för bara ett halvår sen. Jag har egentligen tyckt det varit skönt med plats, fast ovant att inte ha dina armar omkring mig och vakna upp mitt i natten av dina sparkar. Hur du vaknar upp i natten av mina sparkar. Jag har ändå mest kollat på Sex and the city på natttid och fått tjejråd, sånt som varit bra just nu och lyckats spendera hela min vakna tid med dig. Jag är nog lite rädd att jag faktiskt blivit beroende av dig, av oss, jag som alltid lyckats tröttna på människor men såhär efter sju månader känns allt fantatiskt och jag är fortfarande förvånad att jag får nykär-kickarna varje dag. 
Jag har haft ett drömlov med perfekt mycket tid med pojkvännen, alltså varje dag, varje natt. För lite tid till datorn, vänner och familj och imorgon börjar skolan igen. Vet inte hur mycket jag kommer återkomma. För jag vill vakna upp bredvid dig varje dag.