Min slutsats är helt enkelt, fyra gubbar på 40 år kan påverka så många andra människor genom musiken som dom varit kända med lika länge som jag levt. Jag tycker helt enkelt att riktig musik så att säga inte är deppigt, Jocke kan beskriva känslor och händelser så bra i texterna och förmedlar därför om att man inte är ensammast i Sverige när man är på ett speciellt humör eller något har hänt i ens närvaro och jag tror även det är det som hindrar många av deras lyssnare att undvika att bli deppiga för stora som små saker som händer i livet.

utdrag från min argummenterande text om varför kent inte bör klassas som deppmusik. insåg att jag inte nämnt resten av bandet en enda gång i texten, shame on you, skyller på att jag slängde ihop något på 10 minuter igårkväll.